Hej på er!
Hoppas er helg har varit fin, den gick dock alldeles för fort enligt mig.
Något som jag funderat på sedan mitt första missfall är, hur jobbigt det är för människor att prata om.
När jag fick alla dessa missfall gång på gång så fick jag höra att ” det är ju så vanligt” och sedan så skulle den konversationen vara slut där. Men tänk om jag faktiskt vill prata om det? För jag känner inte att det är så jätte pinsamt att jag fått 5 missfall, varför skulle det vara det? Är jag en sämre kvinna för att jag inte kan behålla mitt barn eller vad är grejen? Nä, den här 1800- tals feelingen jag får kring det känns väldigt dammig.
Så, hur vore det om vi gjorde det till en grej som inte va pinsam? som inte kändes sådär jätte jobbig att berätta för familj och vänner?
Jag fick ett antal nedlåtande kommentarer och blickar efter mina 5 missfall, och det kändes ju såklart jävligt konstigt, men det rörde mig inte så mycket i ryggen utan jag fortsatte att prata om det medans jag inte fick någon respons.
Varför ska jag som kvinna gå runt och på ett konstigt vis skämmas för att jag fått missfall? vart ligger det stora problemet?
Är det för att det kommer blod ur muttis eller? för det är ju precis likadant med mens, när man som kvinna har mens så ska man ju helst gå och gömma sig, och nämner man ens ordet mens så är man äcklig….?
Alltså nä, lägg av nu.
Om jag ringer och gråter för att jag mist mitt lilla barn i magen, som jag då sett ett hjärta på, ska jag inte kunna få prata om det då utan att behöva göra någon obekväm?
Det är dags att fatta nu liksom, shit happens och sånt är livet. Jag tror inte att någons liv är felfritt, och alla kvinnor får mens. Så varför skulle vi inte kunna prata om det?
Jag såg en instagrambild som Elaine Eksvärd lagt upp , där någon kommenterat på hennes blogg att den personen minsann inte tyckte det va okej att göra träffa en vän när barnet va på dagis?
Men vet du vad jag vill säga till dig? SHUT THE FUCK UP!!!!
För det är precis sådana människor som dig som gör att man skäms lite extra eller måste känns skuld när vi göra något, det är sådana dömmande människor som gör att vi inte vågar prata om våra missfall eller mens. Det är männsikor som er som lever i en fantasivärld där allt ska låtsas vara perfekt, men det kommer bara att skita sig för er i slutet…
Jag blir så arg när man som människa ska tynga eller belasta någon annan för att den ena tycker si eller så, alla är vi olika och det är fan läge att acceptera det snart.
Det är okej att vara ledsen över sina missfall, det är okej att ha mens och det är okej att göra va fan man vill, sålänge man mår bra och inte skadar någon annan!
Ja, det blev kanske ett lite rörigt inlägg, men ibland så vill saker bara komma ut.
Senaste kommentarer