En oro som äter upp mig inifrån
Hej på er!
Hoppas att ni har haft en skön helg och njutit till fullo.
Vi har varit ute på landet en sväng och kom hem igår kväll, vilket var tur eftersom jag har mått så otroligt illa idag. Vi åkte ut en sväng till Ekerö och tog en promenad i skogen, försökte hitta lite svamp men det vart ingen lycka där!
En sak som jag länge funderat på, och som ger mig en lättare panikkänsla är
Hur ska jag klara av att älska ett till barn lika mycket som jag älskar Olivia?
Det kanske kan låta lite hårt, obehagligt och konstigt? Men det ska liksom komma en till liten individ in i vårt liv, Kärleken som finns till Olivia är ju störst av allt, hur ska man kunna känna så med en till? gör man det?
Och kommer Olivia känna sig förbisedd? eller utbytt? Jag kommer ju få vara en del med bebisen i början?
Hur gör man för att kunna hantera detta? kommer allt naturligt och framförallt, finns det fler som känner som jag?
Jag känner ju såklart en stor kärlek till detta lilla knytet redan, men tankarna sätter sprätt i mitt huvud och det är så himla svårt att föreställa sig!
Jag tror ju såklart att allt kommer att falla på plats när lillskrutt är här. Jag gick idag in i vecka 11, och det känns som en stor lättnad efter alla 5 missfall, man vågar hoppas och tro!
Ha en skön söndag , Puss och kram
Vecka 11, och magen är lika stor som den va när jag väntade Olivia i vecka 28 😉
Min lilla trollunge
Första gången hon har tofs
JA! Det finns massor av mammor som går i samma tankar som du!! Nästan varenda tvåbarnsmamma jag har följt under graviditet har skrivit precis samma som du. Hur kan man älska ett barn till? Jag har sett så många mammor undra detta och sen säga att det var inget problem med att älska nummer 2 lika mycket som nummer 1 så jag funderar inte ens på det själv. Men om jag börjar tänka på det så känner jag väldigt tydligt att jag älskar Lucas mer än nåt annat i hela världen och då känns det svårt att föreställa sig hur det blir med nummer 2. Men jag är helt säker på att det löser sig av sig självt när skrutten är här <3
Oh ja!! Har haft samma känsla! Men nu i v 32 så är bebisen en självklar individ i familjen, som jag älskar! Jag älskar mitt första barn för att han är just han, och nu älskar jag bebisen för att just denna bebis kommer till oss. Familjedynamiken ändras inte över en natt, den växer fram. Tror det är viktigt att släppa fram alla känslor så de fåg bearbetas och ramla på plats 🙂