Duktighet? jämställdhet? dumhet?

Hej på er!

Ja, idag är fredagen här, och idag ska Olivia vara själv på föris, ska bli spännande tycker jag.

Jag låg igår och funderade på vårat första år som föräldrar och hur det, utifrån sett, kan ha uppfattats

Ni som läst bloggen länge samt lyssnat på www.forlossningspodden.se, vet att jag hamnade i en djup förlossningsdepression.

Och som pappa till Olivia och man till mig så fick Andreas vara hemma och vara ett stöd , vilket för mig är ganska självklart.

MEN…

Det är en sak som stör mig så fruktansvärt mycket, varje gång detta kommer på tal så blir Andreas, min man, hyllad till skyarna, även på BVC va det så.

Han blev den som tog hand om sitt barn och sin sjuka fru..

ja, herregud, du ädla man!

Missförstå mig inte, jag är så glad att Andreas gjorde detta och faktiskt är den man han är, även han tycker det är konstigt att de flesta tycker att han gjort en sådan stor uppoffring när han blev pappaledig.

Han gjorde sin plikt som pappa till sitt barn, men att jag är frisk idag, det gjorde jag bara själv, ingen annan, det va inte direkt så att jag låg hemma på soffan med en chipsskål på kaggen, tvärtom, jag fixade lunch, middag, städade osv, samtisidgt som jag kämpade med att komma ur min depression OCH samtidigt som jag tog hand om mitt barn.

Men ändå så blir det Andreas som är den stora hjälten ”som tog hand om sin familj”

Och det gör mig så jävla irriterad, för om vi vänder på det!

Vad är det för män ni är gifta/tillsammans med som inte skulle göra en sådan grej, eftersom ni tycker att det är SÅÅÅÅÅ stort av Andreas att vara hemma med sitt barn?

På riktigt,,, är det 2015 eller 1915??

Varje gång någon sa något sådant så kände jag mig som en jävla loser, varför får han massa beröm medans ni ser ner på mig som ett jävla offer, jag är/va INGET offer, jag blev sjuk!!

Och när vi stod där framme i kyrkan så lovade vi varandra i nöd och lust, och om ni inte förstår vad det betyder så borde ni ta reda på det, innan ni lovar varandra ett löfte som detta, och framförallt innan ni skaffar barn.

För vad är egentligen bäst?

En mamma som går på knäna och kanske går så hårt in i väggen att den där jävla väggen aldrig går att riva?

ELLER

Att en pappa faktiskt tar sitt ansvar, i den mån man kan, jag utgår bara från mig själv,tar hand om sin familj!

Men tänk på det nästa gång ni pratar med en familj som varit i samma sits, höj gärna mamman lite också, för vad ni inte SER är att hon kämpar så jävla hårt med sig själv, men det finns folk som är för blinda för att förstå detta , att allt de ser är hur bra mannen är som tar hand om sitt barn!

Jag kände bara att jag va tvungen att få detta ur mig, då bådde jag och Andreas pratat om det och tycker att det känns lite medeltiden över det hela!

Ha nu världens bästa fredag hörrni!!

Puss och kram från en liiiite bitter mamma!