Ja , så känns der just nu!
jag hade väl kanske inte planerat att må som ett jävla skithål under denna, absolut sista graviditeten! Men nu är det så och jag trodde att jag skulle tycka det där illamåendet va ett härligt och gott tecken, vilket det visserligen är!
Men fy fan säger jag bara, jag kan knappt lyfta min lilla älskling för att jag har så lite kraft, och varje gång jag det dåliga samvetet sköljer över mig så försöker jag förtränga allt och vi går ut och gungar tex. Men jag kommer liksom inte så jävla långt innan jag måste sätta mig ner osv. Och det svider lite i mammahjärtat, så nu vill jag bara att dessa veckorna ska gå FORT!!!
För jag vill ju vara mamma till båda mina små, och efter 5 missfall på raken så vet jag ju att det finns en risk med ALLT!!!
Jag känner själv att jag är lite negativ både här och på instagram, men det får ni kanske ta nu, för just nu så är det rätt sugit, fast ändå inte! Jag är ju gravid med lillasyskon, som vi velat så länge! Men jag önskar att jag va på topphumör för vi är ju så sjukt glada och lyckliga över detta, men mitt mående tar liksom över allt det, och jag hatar det!!
Eftersom att allt jag äter kommer upp igen, förutom juice så ville dom lägga in mig på observation förmodligen, men jag sa att jag hellre väntar lite och försöker att trycka i mig, vad fan som helst! Men går inte det så får jag helt enkelt känna mig besegrad av detta och det suger så jävla hårt! Men för att bebisen ska kunna få sin näring så måste ju även jag få det!
Ja , det känns som ett stort dilemma just nu, fast jag vet att valet inte är svårt ändå!
Tack för alla fina ord och hälsningar!!!
Hej, jag väntar mitt andra barn nu. Är i vecka 30 på måndag.
Men herregud vad redan hit har varit lång.
Mådde illa tills vecka 24,sängliggande var jag hela tiden.
Klarade ingenting, låg bara och grät och i en period ville man inte ens leva mer.
Det går inte att beskriva hur fruktansvärt dåligt man mår och hur illamåendet suger livet ur en.
Men som sagt en dag, lite senare än dom där normala 12 veckorna så var det bara bättre. Och nu kan jag andas igen, mår fortfarande illa ibland men helt klart hanterbart. Och om 10 veckor kommer min efterlängtade lilla flicka.
Så det blir bättre en dag men ingen som vet när.
Bara kämpa och vet att du inte är ensam om att lida på det viset.
Massor med kramar och styrka.