Hej på er i Tisdagssolen!
Jag har dragit mig för att dela detta, mest för att jag vet att hysterin kring detta ämnet är ganska känsligt.
Som ni vet har ju jag något som heter Bipolär sjukdom, vilket gör att jag har toppar och dalar i livet, nu tänker ni kanske att ” det har ju alla”. Men när man är bipolär så får man såkallade skov som ibland är så himla kraftiga att man t.om blir självmordsbenägen, det har dock bara hänt mig en gång men jag har bestämt mig för att leva, så när jag kommer i ett såkallat depresivt skov så använder jag mycket av de tankarna för att komma tillbaka på banan igen.
Men för att man ska slippa att svänga så mycket mellan skoven så kan man äta medicin såklart, och jag började äta en medicin som heter Litium precis innan jag blev gavid med lillasyster, dock fick jag avsluta medicineringen pga av de fosterskador som kan orsakas av medicinen under den första trimestern.
Nu är jag inne i andra trimestern och har börjat äta Litium igen, och jag mår bättre än någonsin. Litium är ett salt och även den ”snällaste” behandlingen vid bipolär sjukdom.
Jag har mått så fruktansvärt dåligt utan min medicin plus alla graviditetshormoner på det, och läkaren sa att det inte va någon som helst tvekan på att jag skulle börja med den igen när jag kommit in i andra trimestern, och det har verkligen hjälpt mig.
DOCK…
Så kommer jag inte att få amma när jag äter denna medicinen pga av att det då överförs i bröstmjölken. Jag blev lite ledsen först för amningen med Olivia funkade klockrent och jag tyckte att det va så himla mysigt, men nu har jag vant mig vid tanken och känner att det är okej med att köra flaska från start, och att inte äta litium är inget alternativ, då chansen att jag insjuknar ännu hårader efter förlossningen är markant.
Men jag känner mig också ledsen för jag vet att jag kommer bli dömd som en dålig mamma för att jag inte ammar mitt barn, jag tycker såklart att man som egen individ väljer helt och hållet själv, men jag försöker liksom stålsätta mig inför kommande kommentarer och dömande blickar…
Ska det verkligen vara så? Ska jag behöva känns såhär?
Det kanske bara ligger hos mig och jag kanske gör detta till en otorligt stor grej, men oron tar liksom över.
Hur ser ni på detta med amning?
Alla har vi olika situationer och tankar, så dela gärna med er, men håll gärna en god ton och respektera varandra.
Puss och kram
Hej!
Jag har själv bipolär typ 1 och äter just Litium och är gravid med BF i Feb. Jag har ätit Litium under hela graviditeten för att jag var i slutet av ett skov när jag blev opanerat gravid med p-stav.
Jag har fått göra riktade ultraljud för att se om bebis fått någon skada av medicinen men än så länge ser allt bra ut. Ska göra 1 ultraljud till.
På det sjukhus där jag ska föda får man amma fast man äter Litium men på ett annat sjukhus i samma stad får man det inte.
Även läkare som jag pratat med säger olika.
Jag tycker man som patient blir väldigt förvirrad när man får totalt motsatta svar.
Jag förstår helt dina tankar och sorgen att inte få amma. Så känner jag med om jag inte får amma.
Samtidigt var det en läkare som förklarade för mig och min sambo att man kan delamma, då får bebisen i sig en väldigt liten mängd Litium samtidigt som man tar prover på både bebis och mamma för att se hur höga halterna av Litium är.
Mitt tips är att söka runt lite på amning och Litium för att läsa om andras erfarenheter då det är väldigt lätt att sjukhuspersonal som ”vet bäst” kör över en som patient utan att mena det.
Personligen ska jag börja med att amma/delamma och ta det dag för dag, jag försöker förbereda mig själv för att det kan bli enbart flaska men då jag också haft en väldigt bra erfarenhet av amning tidigare känns det som en stor sorg att inte ens få försöka när vissa sjukhus och läkare säger att det är helt ok.
Långt inlägg med maila gärna om du vill veta mer.
Tack för att du VÅGAR dela med dig av dina tankar!
Lycka till!
Hej! Jag ammade min äldsta son för att det funkade från start, vi hade inga problem. Lillebror var däremot en annan historia. Han skrek och hade magknip, provade allt. Sen fick vi reda på att han var allergisk mot komjölksprotein och då körde vi flaska. Har faktist inte fått några negativa kommentarer om det och om jag får det så kommer jag bara vifta bort det. Jag har någonstans på vägen lärt mig att folks negativa åsikter inte får ha någon inverkan på mig. Så länge mamma och barn är nöjda så är det ju fantastiskt som det är.
Skulle du få höra massa strunt så tänk bara på att du gör det bästa du kan!
Amningen gick aldrig bra med Leonora, hon tyckte liksom inte om det men det var jag som inte ville sluta (samtidigt som min sambo inte förstod hur jag orkade kämpa på…) En dag bestämde jag mig för att sluta helt, såklart jättetråkigt när jag insåg att det aldrig kommer fungera för oss, men har mått så mycket bättre sen jag slutade. Gladare bebis och mindre stressad mamma. Kan bli lite avundsjuk på se som ammar, men fungerar det inte så gör det inte. Aldrig någon som ifrågasatt att jag flaskmatat, de i min närhet tyckte nog mer att jag skulle lägga ner amningen tidigare.. Jag tror bara det ligger i ens egna hjärna, det är ju så mysigt med amning (när det fungerar) så klart det känns tråkigt. Men man får se alla fördelar med det istället:)
Jag tycker att du gör helt rätt, din hälsa går först, hur ska du annars kunna ta hand om en liten bebis? Jag förstår precis vad du menar med dömande kommentarer, det fick jag när jag valde att sluta amma före 6 månaders ålder. Om du får kommentarer så tycker jag du ska stå på dig och säga precis som det är, av skäl för min egen hälsa kan jag inte amma även om jag skulle vilja.
Jag är också otroligt glad för er skull som äntligen fått en bebis i magen. Det är ni värda efter allt!
Hej. Jag tycker det är upp till var och en hur man vill göra. Sjukdom eller inte. Sedan tycker jag att det är självklart att prioritera sin hälsa. Om du mår bra så blir du ju en gladare mamma som kan ge mer till sina barn. Plus som ovan skriver att barnet även kan binda med pappan bättre. en win-win situation helt enkelt. Sedan om någon säger nåt negativt får man väl bara slå dövörat till.
Tack för en bra blogg!
Jag ammade inte V, han fick bara flaska och faktiskt så fick jag inte så många kommentarer eller blickar. Jag hade räknat med myckt mer. Det va lite tjatigt i början när man varje gång man träffa ny läkare eller på bvc skulle berätta men annars gick det förvånansvärt bra. Sen tycker jag att det kan va lite plus med flaska då pappan får vara med och ha dom där matstunderna och ”bonda” med sitt barn 🙂